Sweet dreams are made of these...
Jag fattar inte grejen med mina mardrömmar. Är det normalt att, i vuxen ålder (dock fortf. tillräckligt ung för att bo hemma), lägga sig om inte i samma säng så åtminstone i samma rum som föräldrarna för att inte förgås av rädsla?
Att 10-15 minuter kan göra så mycket... Det i sig är en skräckinjagande upplevelse. Vad är då inte 10-15 minuter av rent och skärt nattmaraton featuring HHH?
För några år sedan hade jag en mardröm så hemsk att jag var tvungen att ringa någon som fick komma hem till mig. Trots det satt jag (med sällskap) vaken resten av natten, jätterädd. Jag var långt över 18 och hade själv 4 barn vid detta tillfälle men drömmen var så otroligt verklig att den inte gick att skaka av sig. Än idag får jag kalla rysningar när jag tänker på den drömmen.
Det känns underligt att man ens kan drömma så hemskt tycker jag... Måste nästan börja läsa om drömtydning, för jag förstår inte varför hjärnan skulle vilja spela en ett sånt spratt.
